Tidegärden är vid sidan av mässan kyrkans huvudsakliga gudstjänst- och böneform. Alltsedan äldsta kristen tid har sjungandet eller läsandet av Psaltaren varit en del av fromhetslivet. Från senantik och tidig medeltid har veckans och kyrkoårets tidegärd utgjort ryggraden i både klostrens, kyrkornas, den privata fromhetens och den kristne individens gudstjänstliv. I väst har benediktinregeln från 500-talet, i vilken en sådan ordning för tiderna stadfästs, därför i modern retrospektion ibland kallats västerlandets viktigaste dokument även i bredare kulturhistorisk mening. Trots sin avgörande betydelse i människors liv genom seklerna har tidegärden haft en långt krokigare väg inom svenskt kyrko- och samhällsliv än mässan. Denna volym behandlar i ett antal vetenskapliga bidrag tidegärden ur olika aspekter. Här finns perspektiv från 1500-talets första tideböcker på svenska språket, via den skepsis med vilken gudstjänstformen senare under sekler kom att betraktas och dess därpå följande återu