När samtalet tystnar faller tystnaden som en tung filt över världen. Eldens plötsliga knäppanden genljuder som hammarslag i era öron. Att börja tala eller ta itu med något som orsakar buller kräver en medveten ansträngning. Världen är kvävande tyst, stum som en död där ute i mörkret vilar till och med vinden i stillhet. Så länge dagens vandring pågick ruvade tystnaden dold under de ljud som hör färden till trampet av fötter, knarret från bärselarnas remmar, klirrandet från kokkärlen. Men även då var omvärlden utan ljud, utan liv. Inte ens surret från insekter kunde höras. Irena påstår att hon under eftermiddagen såg en fågel passera norrut högt uppe på himlen; ni andra håller med, men mest för att lugna er själva. Detta är norra Alberetor, på gränsen till det mörka. Trots att ni inte har hunnit långt från Korindas klippa är det ett ödeland, övergivet av människor såväl som av den vilda naturen. Det enda ni kan vänta er att möta här är det liv som vaknat på nytt. Någonstans ute i natten