Mamman läser ännu en bok, men Embla kan ändå inte somna. Kroppen bara vägrar, totalt. Embla försöker berätta hur det kändes på bussen, när det var som om ingen märkte henne. Och i lekparken när ingen såg henne. Som om Embla bara var en liten prick i kosmos. Som om hon var alldeles ensam. Men Mamman vill att Embla ska sova. ”Du lyssnar inte!” skriker Embla till slut. ”Jag vill inte vara ensam!” Och då lyssnar Mamman äntligen. ”Vet du”, säger hon. ”När du föddes blev vi båda ensamma kan man säga. Men inte bara, vi hör ihop också.” I sin text om Embla som inte kan somna skapar Majken Pollack en berättelse där vardagen lever sida vid sida med de stora frågorna i livet – att vi alla på ett sätt är ensamma, och att vi samtidigt hör ihop. Att vi kan välja själva. Och att det går att finna tröst när vi ser varandra på riktigt. Sara Lundbergs magiskt vackra illustrationer för tankarna till konstnärer som Gustaf Klimt, Sigrid Hjertén och Nils Dardel. Här finns ett växelspel mellan mörker och lju