Mörker är potentiellt ljus. Längtar vi efter mer ljus i våra liv, efter en bestående inre glädje, bör vi vända oss mot våra skuggsidor. Till detta krävs mod och en beslutsamhet att inte vika undan för något, men framför allt att inte förebrå sig själv för den avgrund som kanske visar sig inför våra ögon. Att möta det begränsade jagets rädsla och motstånd utan att fly från det vi ser, är att vandra mot soluppgången. Kunde vi blicka in i en människas hemliga rum, se hennes sårbarhet och ensamhet, så skulle vi upphöra med allt dömande och fördömande och i stället fyllas av medkänsla. Vem skulle säga att den som gnuggar sömnen ur ögonen är mindre fullkomlig än den som är fullt vaken? Är en blomma i knopp mer ofullkomlig och ofärdig än samma blomma när den öppnat sina kronblad och visar sig i all sin prakt? Är hon inte lika "fullkomlig" i varje stadium av sin utveckling? Gud har i tusentals år blivit framställd som själsligen betydligt mindre utvecklad än en vanlig människa. I sitt dömande,