Maciej Zaremba växer upp i ett kommunistiskt Polen utan att träffa några kommunister. Hans värld är människorna i huset med de två tornen. Fadern, krigsveteran och sjukhuschef, trettio år äldre än modern, båda två psykiater. Ingen talar om det förflutna. Ingen talar heller om framtiden, för inget kan där bli annorlunda. Man vet vilket år man får råd med teve och vad som kommer ur den, ty historien står lika stilla som priserna. »Man måste ha levt med det för att förstå hur mycket frid det finns i hopplösheten.« Allting förändras våren 1968. Studenterna i Warszawa gör uppror, regimen svarar med batonger och hets mot judar. Den unge Maciej hittar på ett eget sätt att trotsa kommunismen. Och på hösten samma år kommer hans mor in i hans rum: »Vi måste härifrån. Jag är judinna.« Det tvära kast i Maciejs liv som flykten till Sverige innebar är prismat för hans barndomsminnen. Själsfriden som kom ur ovetskapen om moderns öde och en förtigen polsk historia är för alltid över. Idag, femtio år s