Det dryga halvseklet mellan 1870 och 1920 var en guldålder för så kallade antropomorfiska kartor dvs. att personifiera mänskliga karaktärer på exempelvis djur, länder eller andra ting ­vilka regelbundet publicera­des i dagspressen. I humoristiska och sarkastiska bilder, ofta fascinerande detaljrika konstverk, skildrades dagspolitiken på den europeiska kontinenten.  Detta var nationalkaraktärens förlovade tid ingen kom undan, varken den egna nationen eller någon annan. Och en fransk karta kunde lätt plockas upp av den brittiska pressen och ritas om på lämpligt vis.  Länder som för tillfället befann sig i de politiska händelsernas centrum, i denna tid av storkonflikter, skildrades med dråpliga och komiska drag. Men när Ryssland gestaltades som en vredgad björn fick andra länder lika Sverige, som vid denna tid saknade huvudroll i den europeiska teatern nöja sig med att ta formen av en tuggad morot eller slumrande gamling. Fenomenet började blomstra i och med 1800-talets förbättrade tryck­