Jag drömde om ett sammetsmörker, där en Apollostaty med gula kattögon spände blicken i mig och sade: ”Du vill påbörja en roman, men ditt huvud är tomt och du stirrar på ett blankt papper. Är du villig att anta mitt erbjudande, vad det än må vara?” ”Jag antar erbjudandet”, sade jag. ”Nåväl”, sade Apollo, ”då förvandlar jag dig till en av dina romanfigurer. Väl i din egen fiktiva värld kan du göra precis vad du vill, och om du återvänder har du en historia som inte liknar någon annan. Vilken romanfigur väljer du?” ”Dig”, sade jag. ”Romanen har redan börjat, du är en av mina karaktärer.” Och jag såg nu att Apollos ansikte betraktade mig ur en rund spegel, som jag höll i handen. Så inleds Apato, en experimentell kortroman i den fantastiska genren, inspirerad av författarens resa till det polynesiska öriket Tokelau. Till det yttre är det en idyll som övergår i mardröm, förlagd till ett antikt tempel på en öde söderhavsatoll. Djupare sett är det ett utforskande av berättarpsykets roll som bå